Chianti Classico är kanske inte längre Toscanas mest kända kvalitetsvin men områdets egendomar har varit motorn i utvecklingen som gett Italien en helt ny vinlagstiftning - och det supertoscanska vinundret. Fram till mitten av 1990-talet tilläts i princip inte vinmakarna att göra Chianti enbart på de allra bästa druvsorterna (framförallt sangiovese) utan tvingades blanda i en del gröna druvor som malvasia och trebbiano.

Det fick till följd att många började deklassificera sina viner, först som bordsviner - Vino da Tavola och sedan till IGT (när den kvalitetsklassen infördes) - Indicazione Geografica Tipica - för att kunna göra sina viner på antigen 100 procent sangiovese eller med inslag av internationella druvsorter som cabernet, syrah och merlot.. Så skapades “superbordsvinerna” eller supertoscanarna som kommit att definiera den moderna vinrörelsen i Toscana.

I dag finns det både modernister, som gör extremt koncentrerade och eksmakande viner på sangiovese eller någon av de internationella sorterna (eller blandningar av dessa), och traditionalister som gör lite svalare och slankare viner med friskare syror.  Många har också börjat återupprätta gamla inhemska druvsorter som colorino och canaiolo och väljer dessa framför de internationella druvsorterna. I dag ska en Chianti Classico vara gjord på minst 80 procent sangiovese med upp till 20 procent andra druvor (men de gröna trebbiano och malvasia är inte längre tillåtna). Och många egendomar gör en klassisk Chianti men också en eller flera supertoscanare på olika internationella druvsorter eller blandningar av inhemska och internationella sorter.

Lagstiftningen är lite förvirrande. Chianti Classico har en egen DOCG sedan 1996 medan de sju andra underdistrikten ingår i den större Chianti DOCG (läs mer under distriktet Chianti DOCG).